Svenska systemet med slopade tabeller något för finsk fotboll!?

I svensk fotboll har de ett system utan tabeller för barn under 13 år. För egen del började allvaret och de första medaljerna komma i 12-13-års åldern och allt som skedde innan det var nog mest bara lek. Det var förstås ändå allvarlig lek där man varje rast i skolan ville vinna matchen och detsamma gällde på fritiden. Att tabeller skulle vara viktiga för juniorer under 13 år känns inte vettigt. Det är svårt att ens förstå en tabell rent matematiskt innan man är 12 år. Varje match är en tävling och det räcker väl rätt bra. Jag skulle gärna se att Finland inför detta direkt.

Att delta i cuper utomlands borde för övrigt bli mer aktuellt tidigast från 13 år. Ännu som 14-åringar kan helt vanliga finska lag vinna turneringar i Sverige. Men försök göra det med ett lag i åldern 15-19 år. Så gott som omöjligt för nu har svenskarna toppat lagen till slut.

Vet att inte alla håller med om allt detta. Men läs detta långa inlägg av Mats Svensson för att få mer förståelse:

SLUTA MED OSANNINGAR – VISST ÄR BARNFOTBOLL EN TÄVLINGSIDROTT!

I dessa sommar- och semestertider översköljs svensk fotboll av cuper med skiftande seriositet. SvFF:s oerhört kloka beslut att avskaffa serietabeller och slutsegrare i cuper för barn under 13 år utsätts samtidigt för en prövning som kan liknas vid häxprocessen under medeltiden. Det ska också sägas att det rådde total enighet bland landets 24 distrikt när beslutet fattades. Det kan liknas vid att samtliga 349 ledamöter i riksdagen skulle vara positiva till en motion eller en proposition. Därför är det svårt att påstå att beslutet är fattat av några ”förståsigpåare” i Stockholm. 

Slopandet av tabeller är bara början på en omfattande reformering av barn- och ungdomsfotbollen. Om något år kommer det med största sannolikhet att även införas nya spelformer med så kallade pedagogiska regler. Det innebär bland annat att det försvarande laget i de yngre åldersgrupperna inte får attackera motståndarna på vissa delar av planen. Vi tycker inte, vi tror inte utan vi vet, genom forskning och erfarenheter från flera andra progressiva fotbollsnationer i Europa, att detta tillsammans med avskaffandet av tabeller före 13 år är bästa sättet att driva barnens fotbollslärande framåt. Beslutet om spelformer är ännu inte fattat men enigheten är total bland forskare inom lärande och fotbollsfys, fotbollsexperter och beslutsfattare.

Men nu tillbaka till alla tyckare och självutnämnda hobbyexperter i frågan om slopandet av tabeller. Ett av medias och flera av våra före detta elitspelares starkaste argument för att förlöjliga regeln är att man inom barnfotbollen inte längre tillåts att tävla. Även många fotbollsföräldrar, med ringa eller inga kunskaper i ämnet, gör sina röster hörda på ett märkligt sätt. Jag ska därför redogöra för hur det förhåller sig i verkligheten.

Tvillingarna Ravelli har medverkat under veckans beachfotbollsturnering i Åhus och kommer med oseriös och pinsam kritik i lokaltidningen Kristianstadsbladet: ”Som små spermier kom både jag och Thomas på första plats när vi nådde ägget. Annars är det oftast så att en vinner och en förlorar, sånt är livet, säger storebror Andreas, som tycker att det är trist att mindre fotbollscuper tappar i attraktion som en effekt av SvFF:s beslut.” Dessa uttalanden får ju, precis som många andra fotbollsauktoriteters, medelsvensson att starkt ifrågasätta vad SvFF håller på med. Ravellibrödernas påståenden är däremot, precis som fotbollsföräldrarnas, rent bedrägeri (oärlighet och förfalskning) eftersom varje match är en tävling i sig – precis som ”vi redan frälsta” vet men som tydligen alltför många inom fotbollsrörelsen inte har resurser att förstå. Som Ravellibröderna säger: en vinner och en förlorar, de glömde dock att matcher även kan sluta oavgjort.

Alla barn kämpar under matchen, blir glada när de vinner och besvikna när de förlorar, men ingen frågar efter hur man ligger i tabellen eller om man går till slutspel. Att påstå att man inte får tävla i barnfotbollen faller ju lite på sin egen orimlighet. Inga barn uppmanas att skjuta utanför, ingen passar medvetet till en motspelare, inga målvakter släpper medvetet in bollen och efter matchen vet alla resultatet.

Jag har under två dagar mellan 09.00 och 18.30 tillbringat min tid på Åhus beach och sett fler än 60 matcher där alla barn lämnat matchen glada över vinst eller besvikna efter förlust; ibland har matcherna slutat oavgjort. Man vet att det blev 2-0 eller 1-3; annars vore det ju märkligt. Om detta tävlingsmoment genomförs inom rimliga gränser, med styrning av kloka tränare och ”väluppfostrade” föräldrar har det naturligtvis en positiv påverkan på barnens framtida utveckling; ingen borde tycka något annat. Alla som påstår att barn inte får tävla i barnfotbollen måste ha blivit förda bakom ljuset. 

Vissa drar in ikonen Sara Sjöström som ett argument. Precis som flickorna och pojkarna i ett P10- lag vill vinna matchen så ville Sara vinna varje lopp när hon var 10 år. Sara säger att hon skulle slutat simma om hon inte fått tävla och så hade säkert barnfotbollsspelarna också gjort, tänker jag. Vad vi inom Svenska Fotbollförbundet däremot inte tycker det finns något egenvärde i, för barn 6-12 år, är att ackumulera resultaten från matcherna och göra serietabeller eller slutspel i cuper. Då finns det stora risker att tränarna manipulerar laget, gör ”taktiska drag” för att vinna. Detta bidrar inte till svensk fotbolls utveckling. Simning är en individuell idrott där det hänger på individen hur resultatet ska bli. Fotboll är ett lagspel med många olika komponenter – boll, medspelare och motspelare. Dessutom finns det något som heter spelförståelse som bland annat handlar om att barnen under spelet uppfattar spelsituationer, värderar dem, fattar beslut och sedan utför så kallade fotbollsaktioner i spelets sex olika skeden – den så kallade informationsprocessen. Ord som man får kunskap om i SvFF:s barntränarutbildningar men som tyvärr alltför få kritiker genomgått. Barnen utvecklar sin spelförståelse om de får byta position från match till match vilket dock inte alltid är bäst för laget i den aktuella matchen. 

Det klassiska är att ett fysiskt välutvecklat barn med god förmåga att ta emot och passa bollen oftast spelar i en central position på planen. Inom barnfotbollen ska det vara en ständig positionsrotation. Dels för att var och en själv ska utveckla färdigheter och spelförståelse i alla positioner men också för att ge lagkamraterna möjlighet att nå sin optimala potential. Barnen kan även uppmuntras av tränaren att driva, finta och dribbla med den ”näst bästa foten” även om det kan medföra att laget förlorar bollen till motståndarna. Barnen breddar sin ”verktygslåda” med färdigheter och spelförståelse inför framtiden. Vad jag menar är att varje match är en tävling i sig efter de förutsättningar som tränaren ger till spelarna i den aktuella matchen. Laget vinner kanske inte men varje individ har påbörjat ett långsiktig lärande där frukterna skördas när ungdomarna är 14 eller 17 år, eller när de är seniorspelare. Vår erfarenhet är att tabeller i många fall, inte i alla, gör att tränarna undviker att utveckla alla barn och låter dem istället spela på de positioner där de nått längst för tillfället, för att laget ska vinna och avancera i tabellen. DETTA ÄR FÖRÖDANDE FÖR SVENSK FOTBOLL, FÖR BARNENS FOTBOLLSUTVECKLING, FÖR DERAS SJÄLVKÄNSLA OCH SJÄLVFÖRTROENDE SAMTIDIGT SOM DET STRIDER MOT BARNKONVENTIONENS INTENTIONER. 

Vän av ordning säger då kanske att tabellerna inte är det stora problemet. Helt rätt! Men eftersom alltför många barntränare fortfarande saknar tränarutbildning och dagligen agerar enligt ovan – i strid med forskningen och filosofin i de stora fotbollsnationerna i Europa – är slopandet av serietabeller i tidig ålder för tillfället det mest adekvata medlet. Ett drömscenario vore att alla barntränare, och gärna alla engagerade föräldrar, genomgått SvFF:s Tränarutbildning C. Tränare för ungdomar 13-15 år bör genomgå Tränarutbildning B Ungdom och tränare för ungdomar 16-19 år Tränarutbildning A Ungdom. Med tanke på den okunnighet som tydligen råder bland tränare och föräldrar inom barn- och ungdomsfotbollen bör kanske dessa krav bli ett omedelbart obligatorium för att få verka som tränare. Inga föräldrar vill skicka sina barn till skolan eller till vårdcentralen där lärarna och läkarna saknar utbildning.

För att få mer kött på benen kan man i boken Tränarutbildning C på sidan 164-165 hitta 41 exempel på referenslitteratur eller forskningsrapporter som SvFF:s barntränarutbildning stöder sig på. Vi har också fått mycket stöd från både RF (Riksidrottsförbundet) och flera barnrättsorganisationer för att vår tränarutbildning sätter barnrättsperspektivet och barns långsiktiga lärande i främsta rummet.

I ett demokratiskt samhälle ska man naturligtvis ha olika uppfattningar. Jag ber dock alla som påstår att barnen inte får tävla i fotboll att sluta fara med osanningar!

Mats Svensson
Samordningsansvarig för Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning