| Så här fint skulle det gärna få se ut då man skidar. Igår hade jag halvdåligt spår med halvdåligt väder. Förutsättningarna var inte så bra alltså. En gång för tio
 år sedan skidade jag 30km med ett gäng gymnastiklärare. Vi hade då fördelen
 att spåret gick rakt eller neråt hela vägen eftersom vi startat på hög höjd. Ett
 bra sätt att få skidning att verka roligt! Nåja, jag brukar skida cirka 10km per
 gång. Sedan jag studerade mental träning har jag börjat tänka som så att, varför
 skulle jag inte kunna springa/skida/simma/gå längre än jag brukar? Vad är det
 som sätter gränserna? Ibland är det tid. Men om tid finns så vad är det då?
 Någon gång börjar det ta ont i knäna, men om det inte tar ont då? Det är
 egentligen bara att köra över sina gränser! Man orkar så mycket mer än man tror
 utan att bli överansträngd. Har man kondition och muskelkondition så krävs det
 bara en liten paus så är man snabbt återhämtad igen och orkar fullt. I skidning
 kan man använda olika tekniker och vila olika muskelgrupper då man vill.
 Hur långt skidade jag igår då? Målet höjdes från 10km till 13,5km, till 16km,
 till 18km och slutligen hade jag skidat ganska exakt 20,5km innan jag for hem!
 | 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar