Thomas Untovuori lyfter i sin magistersavhandling och debattartikel fram ett välbekant problem: skolgymnastiken har länge varit – och är fortfarande – alltför prestations- och tävlingsinriktad, med fokus på traditionella tävlingsidrotter.
Problemet är inte tävling i sig, utan att den dominerar på bekostnad av andra sätt att röra på sig. Vissa elever motiveras av tävling, andra upplever mening genom hälsa, rörelseglädje och välbefinnande – och riskerar att tappa intresset om allt mäts i prestation.
Alla behöver inte kunna slå en perfekt volley eller hantera en klubba för att leva ett aktivt liv. Det viktigare är att få verktyg för funktionell träning, fysisk och mental hälsa samt rörelse som känns meningsfull även utanför skolans väggar.
Untovuori förespråkar en bredare syn på skolgymnastiken där lek, nyttomotion, styrka, uthållighet, rörlighet, mental träning och naturmotion får större utrymme – och där ämnet ses som en rättighet till rörelse, inte ett urvalssystem.
En sådan skolgymnastik är inte bara mer inkluderande – den är också en investering i framtidens folkhälsa.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ämnet blev aktuellt nu efter att media (t.ex. VBL skrivit om detta)
Läroplanen styr undervisningen till stor del för lärarna. Jag undrar ändå om inte åtminstone i svenskfinland så har de här nämnda delarna redan fått störst utrymme. Tester finns kvar kanske främst av tradition och för att det ska finnas något som helst allvar kvar. På finska sidan kan jag tänka mig att man är mer inriktade på hur det varit och fokuserar mer på prestationer men kanske inte tävling speciellt mycket för de som inte vill tävla på allvar. Jag har inte läst hela arbetet men tror att det är ett stort ämne som skulle kräva rejäla resurser att undersöka på allvar. Då Peter Siegfrids (jag som skriver) och Magnus Erikson gjorde en avhandling 2008 kom det fram att gymnastiklärarna hade två huvudmål i svenskfinland 1. Att eleverna får ett livslångt intresse fö fysisk aktivitet (minst en gren kan man tänka sigh här då) 2. Att det ska vara roligt.
Alla som varit i en finskspråkig skola vet att kulturen och disciplinen skiljer sig en del. Samma är det i fotbollslag. På finskspråkiga sidan är allt lite mer likt finska armén med sättet att leda eleverna åtminstone i jämförelse med hur det är på svenskspråkiga sidan.
För övrigt kan jag nämna att elever enligt mig behöver lite av alla delar. Det är för många 10-20 år senare som de börjar röra på sig ordentligt på fritiden för att hälsan kräver det mer eller mindre. Har de prövat på många idrottsgrenar är det lättare att veta hur de ska göra och börja om de en dag vill börja. Vissa idrottare vill byta gren i framtiden också. Tävling är också bra att ha provat på, vissa vill inte tävla nu men kan finna glädje i det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar